ensamhet
utan saknaden finns det inget att hoppas på.
Förlåt, hoppas inte, glöm bort det som kallas saknaden.
ett år äldre, tusen gånger klokare.
sommar blev till höst och högstadiet blev till gymnasiumtiden och temperaturerna sjönk. Jag stod mittemellan allt och inget, i gränslandet mellan barndom och vuxendom och jag stod på skakiga ben men höll huvudet högt. jag hade varit kär i ett år men känslorna kallade och som temperaturerna sjönk under höstens intrång sjönk min känsla för kärleken till dig. Jag var sexton år och redo att släppa taget. 
Hösten blev till vinter och mitt självförtroende sjönk, jag föll i djupa gropar och stannade där för länge, jag hittade inte upp och den här tiden var början på nedbrytningen, då jag föll i tusen bitar samtidigt som jag lärde mig så oerhört mycket om mig själv, livet och vad som är verklighetens viktigheter. Jag hade funnit nya vänner och kände att jag hade mer socialkompetens än jag trott och jag hade nog aldrig tidigare bemöts av så många leenden dagligen. 
vintern höll i sig alldelles för länge, var alldelles för kall och alldelles för kravfylld. Jag pluggade mig igenom livet. Livet hade mer att erbjuda men den pressen, den ambitionen, den prestationen som jag och allt annat i livet krävde av mig just då tog över allt annat och jag stod ensam på perongen med huvudet fokuserande på en enda sak, min ostoppbara pluggångest.
Så kom den tillslut, den där efterlängade värmen, den där tiden då solen går upp tidigare och ner senare och hur alla man möter spricker upp i ett leende. Vi gick mot ljusare tider, vi gick mot sommarlovet och vi kom närmare en tid av frihet. Min pluggångest höll i sig men mer och mer saker gick att greppa tag om och jag virrade inte omkring lika hårt längre, samtidigt som jag fortfarande stod mittemellan. Jag hade fortfarande ett skadat självförtroende, en ångest och ett hjärta tomt på känslor men jag hade kommit något utav ett steg på vägen. Mitt hjärta var inte förvirrat, det var faktiskt läkt, jag hade tagit mig egenom den tomma tiden av ensamhet då sängen känns läskigt tomt och mobilen ligger helt ljudlöst utan minsta kärleksmeddelande. 
så kom sommaren och sommarlovet. värmen och friheten. Jag har aldrig någonsin varit lyckligare än sommarlovet i år, aldrig någonsin kännt mig mer sprallig och aldrig har jag delat någon tid i livet med så fina vänner som jag hade under det här sommarlovet. Jag reste utomlands utan föräldrar för första gången, dansade nätterna i enda och solade tills solen gått ner. Jag var på festival och även där dansade jag hejdlöst och ostoppbar. Jag var positiv till allt, jag var lyckligast i världen och ingenting saknades. Så på toppen av lycka så träffade jag en pojke och mitt hjärta blev varmt igen. Det var ett "kärlek vid första ögonkastet" senario och jag undrade varför just jag förtjande det här, men kanske förtjänade jag det efter det där förbannade första året i gymnasiet.
Så tog sommarlovet slut, precis när det kändes som det hade börjat. Mina tio veckor av frihet kändes som en och jag förstod inte att tiden hade kunnat springa iväg så fort. Jag ville inte börja skolan samtidigt som jag inbillade mig att det skulle bli okej. Jag gick på det där förbannade gymnasiet och bröt ner mig ännu en gång bara på tanken av att "inget jag någonsin kommer göra här kommer vara tillräckligt bra" så jag slutade efter 6 veckor. Då var det hela över. Jag bytte gymnasium dagen innan jag reste ner till den där pojken i Lund som bodde alldelles för långt bort och hade en helg full av tankar. Vi sa hejdå på perongen och skulle inte längre fortsätta ses, vi hade distansen, studier som tog upp vår tid och det som påverkade mest var att vi aldrig hunnit lära känna varandra. Så mitt andra år på gymnasiet blev också den där tiden av tomhet, då jag återigen ska inse att jag inte kommer somna tillsammans med honom eller vakna upp vid hans sida. Men nu har det gått en vecka och jag har nog aldrig kännt mig så säker på att jag är på rätt väg. Jag är tilfreds med min vardag, har inte samma ångest, sover bätte trots tomhet och vet att kärleken kommer en dag. Jag är starkare i mig själv och vet att nu kommer det bara bli bättre.
Men jag står fortfarade där mittemellan men faktiskt så är jag tillfreds med det för tillslut är jag ikapp livet, precis där jag ska vara och vet precis vad jag vill. Det är okej att vara en förrvirrad tonåring. med tanke på hur mycket jag överanalyserar saker och drömmer så klarar jag mig faktiskt hyffsat bra. det har varit en skakig gymnasietid men jag har en ny känsla i kroppen som får mig att känna mig nöjd med mig själv igen.
hej livet, jag är tillbaka igen.
tänk som det kan gå
Men kanske är det just så, inget blir någonsin som man planerat.
Du tänker att du ska bli framgångsrik och en sann karriärskvinna men förälskar dig i Skåne och inser att det enda som spelar någon roll i hela världen är att vara precis där han är.
Du tänker att det enda du ska göra med mitt liv är att se hela världen och vara i alla världens gatuhörn på en och samma gång men någonstanns på vägen så mötte du honom som vänder hela din värld upp och ner och du vill inte längre förflytta dig en millimeter bort från honom.
Du säger att du aldrig kommer att få barn för det finns viktigare saker i livet men redan när du är trettio har du tre barn och två till på väg och du har aldrig någonsin kännt dig mer älskad än nu.
Du lever för morgondagen och ingenting annat spelar någon roll, du lever utan lagar och regler och festar utan slut och det är det du alltid drömt om, men så tar han tag i dig och säger att du är det finaste han någonsin sett och ditt liv får helt plötsligt en betydelse.
Du ska aldrig gifta dig för det ger bara falska förhoppningar på evig kärlek som aldrig riktigt finns på riktigt, men så står du där på altaret och säger "tills döden skiljer oss åt"
tänk som det kan gå.
where to, miss? to the stars.
Martina ställde sig på balkongen, tog tag i räcket tillsammans med tusen tankar som bombade hennes sinne. det var som allt allt trängde sig på och blev sådär läskigt närvarande på en och samma gång och trots att klockan var nästintill morgon och att hon som i vanliga fall brukar somna så fort hon sluter ögonen stod hon där på balkongen med ögonen ostängbara.
imorgon skulle allt ta slut, imorgon skulle allt det hon fasat för vara där och när den tanken trängde sig på var det som att trots att hon stod ute i höstluften tog varenda syreatom slut och hon blev tvungen att kämpa efter andan. Imorgon kommer hon säga farväl till Viktor och krama om honom hårt för sista gången.
Viktor sov som alla andra normala människor gör den här tiden på dygnet men Martina hade kämpat för att fälla ner ögonlocken om och om igen utan resultat.
När hon hade öppna ögon var den enda hon såg en susande, sovande och fin Viktor som andades tungt på hennes axel. Det gjorde för ont att kolla men hon kunde inte stänga ögonen, för gjorde hon det visste hon att den där dagen var där, den där allra sista dagen.
Efter att ha kommit ut på balkongen och inbillat sig att luften skulle vara enklare att andas här och kännt hur höstens allt lägre temperatur trängde in i den annars sängvarmahuden insåg hon att jag är här nu. Jag är hos killen som jag fantiserat om de senaste två månaderna och jag är äntligen här nu, men det enda jag kan tänka på är den där eviga väntan igen, de där 4,5,6 veckorna som gör att livet går så fasligt sakta fram tills att man står där på perongen igen.
hon skulle inte klara av det.
När hon skakat av sig känslan, gråtit av sig en aning gick hon till det alldeles lagom stora köket som lyxigt nog innehöll en diskmaskin och så konstigt nog saknade en fläkt. Hon öppnade kylskåpet och tog tag i mjölkpaketet och skakade det lite lätt. Det fanns precis ett glas kvar och hon skämdes lite över att hon tagit slut på mjölken som Viktor troligen ville ha i sitt kaffe dagen därpå men drack ändå upp det där glaset utan större svårigheter, något måste hon ju göra för att kunna somna igen. Medan hon drack det där glaset och nästan lite krampaktigt slakade ur de sista dropparna i glaset mot tungspetsen tänkte hon på det där samtalet som de hade haft några timmar tidigare, det som var anledningen till att hon inte hade kunnat sova en blund den här natten.
- grejen är ju att det funkar ju inte egentligen, sa viktor med spänd käke och Martina visste att han hade tagit mod till sig för att ta upp ämnet, det gjorde lika ont ändå.
- Jag vet, det är klart att jag vet, sa Martina och började rätta till ringen som egentligen satt precis där den skulle.
Viktor kollade på henne med sorgsna ögon så trots så mycket ledstämdhet var så svåra att tyda.
- Jag kan inte vänta sex veckor igen, jag kan inte det, det var verkligen sjukt jobbigt och det funkar inte, fortsatte Martina och vågade knappt kolla i dem där sorgsna ögonen.
-Grejen är att jag inte vet om jag kan vänta en vecka, fortsatte Viktor utan att släppa blicken, han såg så stark och sorgsen ut på samma gång och Martina tyckte om att han var modig för att han tagit upp frågan, eftersom dem visste att det var tvunget.
- Kan vi inte sluta tänka på det här nu, kan vi inte ta det imorgon och ha det bra så länge det varar, sa Martina med gråten påträngandes i strupen.
Viktor satte sig närmre Martina, tog tag om henne och kramade henne hårt. Han sa inget mer utan höll bara om henne i sin famn och Martina visste att om dem bara skulle ha fått tiden tillsammans, chansen att lära känna varandra och möjligheten att plinga på varandras dörr när som helst skulle dem inte behövt ha det här samtalet som fick henne att ligga sömnlös hela natten.
Hela helgen hade verkligheten trängts sig på och både Martina och Viktor var tvungna att fundera över om distansen verkligen var värt det och hur skulle dem kunnat veta efter bara en helg när dem inte ens kände varandra. Så där gick dem och spekulerade båda två, Martina över om Viktor var det hon ville ha och Viktor över om Martina var värd att vänta på. Men någonstans så visste dem båda att den här helgen var början på slutet och Martina visste att hon aldrig hade trott att helgen skulle kännas så tung och kämpig när hon satt där på tåget tillsammans med Tindra och tusen fjärilar i magen som resesällskap.
det tog inte så lång tid innan Martina förstod att helvete, det är ju nu det går åt helvete.
Martina gick tillslut tillbaka till Viktors sovrum och såg honom ligga där med ryggen mot dörren och hon såg hans skulderblad genom den där mjuka huden. Hon klädde av sig allt utom trosorna och la sig återigen intill honom, svalde gråten i halsen och tröck in näsan i hans lockiga hår.
han luktade så himla gott.
När morgonen trängde sig på hade Martina vaknat alldeles för tidigt, hunnit gå igenom allt hon varit med om under gårdagens kväll och natt och vaknat med tanken att nu är den här "den sista dagen".
Viktor vaknade inte på flera timmar och i sin otålighet började Martina pussa honom i nacken, på ryggen, på axeln och alla andra ställen så att han eventuellt skulle vakna men det gav ingen effekt. Viktor sov lika tungt som vanligt. Tillslut vaknade han när Martina hade vänt ryggen emot honom och låg och blundade ett tag. Då kröp han intill, tog armen om henne och andades varmt på hennes rygg.
jisses vad hon skulle sakna honom, den där killen som hon egentligen inte kände särskillt väl.
Någon timme gick och de pussades allt mera men den där negativa känslan i kroppen av att "det här kommer inte funka" trängde sig på i deras sinnen.
De gick upp, åt frukost, pluggade i princip hela dagen och dem pussades inte särskillt mycket. Någon gång på eftermiddagen tog dem sig i alla fall utan för huset och gick till mataffären och sedan strosade dem runt i Lund för första gången. Martina blev guidad från torg till torg och tänkte att "om jag bara hade varit två år äldre", för hade hon varit det hade inte deras verklighet sett ut som den gjorde.
Viktor var 4 år äldre och Martina 4 år yngre vilket inte spelade någon roll, det var bara det att det komplicerade till allt så himla mycket. Martina hade precis inlett sitt andra år på gymnasiet i Stockholm och väntade på den där tiden då man får göra precis vad man känner för medan Viktor hade tagit studenten för 2 år sedan, rest runt i världen innan han bestämt sig för att plugga i Lund i 5 år.
- Grejen är ju den att vi inte ens känner varandra, vi har setts två gånger innan och..., sa viktor när de bara hade en kvart kvar innan de var tvungna att gå till Martinas tåg mot Stockholm.
- det är ingenting, fortsatte Martina och visste att hon var beredd att offra aningen mer an vad Viktor var beredd på.
- Jag har aldrig varit i ett riktigt förhållande och så har vi den här distansen emellan, sa viktor och pillade på täcket.
- man måste känna varandra ut och in och veta precis allt om personen innan man kan ha ett förhållande, man måste ju vara vän med varandras vänner och vara en del av varandras liv, sa Martina även fast det tog emot.
- ja precis, det borde vara sommar eller något så vi hade tid att lära känna varandra, sa Viktor och Martina visste att det var det som krävdes för att kunna veta om ett distansförållande skulle vara värt det, dem var tvungna att lära känna varandra innan och det hade dem aldrig fått möjlighet till.
- Ja, eller jag borde egentligen ha varit student och kunnat vara precis vart jag ville när jag ville, sa Martina.
- ja, men ska man säga "hejdå, ha det så bra så kanske vi ses om två år", sa viktor och allt i Martinas mage vred sig ut och in och hon trodde för ett ögonblick att hon skulle kräkas.
- nej, det kan vi inte, då kan jag inte hoppa på det där tåget, sa Martina.
Dem kramades, kysstes, höll om varandra hårt och visste att dem kanske aldrig skulle ses igen, kanske ses i sommar och kanske ses om två år när Martina tagit studenten eller stöta på varandra någon annan gång under deras liv, men den tiden var inte nu och det sved så obeskrivligt mycket.
Martina och Viktor ställde sig på perongen och fick vänta i femton alldeles för långa minuter, eftersom tåget var försenat med tio. Det var kämpigt och tillslut kunde Martina inte längre hålla inne tårarna. Hon grät i Viktors famn och när han kollade på henne med den där sorgsna blicken så undrade Martina om hon kände mer än vad han gjorde. Hon kunde fortfarande inte tolka den där blicken.
"jag är så himla glad att jag träffade dig" sa Viktor och Martina visste att han menade det.
hon var glad att hon träffat honom också, glad att han kommit upp till Stockholm och hälsat på henne och glad att hon åkt ner till Lund trots att allt bara var en fin fantasi som inte funkar egentligen. Men Martina hade gett kärleken en chans och hon var glad över att blivit lite pussad på och fått pussats tillbaka.
Vi kanske ses i sommar, vi kanske ses om två år och vi kanske ses någon annan gång i livet om det är tänkt så, tänkte Martina och Viktor hade sagt samma i princip samma ord till henne på perongen. Hon klev på det där förbannade tåget som gjorde henne påmind om deras verklighet och som förde henne bort från honom- den potentiella kärleken.
kärleken har inga gränser sägs det, men Martina kunde inte hålla med när hon låg där på nattåget och tvingade sig själv till sömns.
jag vill må bra nu.
jag är förvirrad, vilsen och mitt mellan.
Jag hörde mamma säga att en ung tjej som hade världens ambitioner gick ut vrg med känslan av att hon aldrig kunde göra något tillräckligt bra, av att hon aldrig riktigt skulle lyckas och att det var vrgs "förtjänst".
- jag är den tjejen. tänkte jag och bestämde mig.
jag har fått tillräckligt nu. Det handlar inte om att ge upp, utan det handlar om att försöka få det bättre. Jag var rädd för att misslyckas och inte längre motiverad till att lyckas. Jag visste redan när jag fick uppgifter, satte mig på lektioner, hade uppsatser att skriva och prov att genomföra att "jag kommer inte göra det här tillräckligt bra" för även om det var bra och helt fantastiskt så blev det aldrig noterat som "fan vad bra!". Då var man bara en i mängden, precis lika bra som alla andra fast aldrig lika bra som dem ändå.
Jag slutade räcka upp handen, jag som alltid varit lysande muntligt.
Jag slutade tro på mig själv.
jag slutade plugga med samma ambition samtidigt som jag pluggade som ett djur.
jag knäcktes.
Jag inledde mitt andra år på VRG med tron att "jag klarar av det här" men hur jag tänkte då hade jag ingen aning om för jag var vilsen redan första dagen. känslan av att "det blir okej att börja skolan igen" sögs ur mig så fort vi hälsades välkomna första dagen. Jag ska genomlida två år till på den här sinnesjuka skolan med en press som knäcker varenda cell i min kropp tänkte jag någon vecka in i helvetet. Ska jag krympa ännu mer i tron om mig själv? och det skulle jag inte.
3-4 veckor in hade jag bestämt mig, jag har fått nog nu.
Jag började processen med att byta skola och det verkade som att det skulle gå vägen, sen verkade det som att det skulle gå åt helvete och sen fick jag tillslut plats på två andra skolor.
Är det nu jag byter? är det nu jag ger upp?
ja jag bytte, men jag gav aldrig upp, utan jag gjorde motsatsen. JAG VÅGADE.
Nu har jag gått tre dagar på mitt nya gymnasium, sagt förväl till en pojke jag nästintill blev kär i och jag står fortfarande där mitt emellan.
jag har inte kommit in i min nya vardag där jag måste ta igen det jag missat, läsa ikapp och kämpa minst lika mycket som jag gjorde genom hela ettan. Jag har inte kommit över känslan av att "jag kommer aldrig få vakna upp vid hans sida igen och aldrig få se honom skratta" tillsammans med tusentals andra saker som jag gillade hos den där tjugoåriga pojken som bor flera mil ifrån mig. men tillslut så kommer jag stå där, redo att vara stark igen.
Jag tror det blir bra den här gången, det kanske rentav blir nu som jag känner mig TILLRÄCKLIGT BRA. och det är allt som ska räknas. och tillräckligt bra är just det, tillräckligt.
jag vill må bra nu.
