'

sommar blev till höst och högstadiet blev till gymnasiumtiden och temperaturerna sjönk. Jag stod mittemellan allt och inget, i gränslandet mellan barndom och vuxendom och jag stod på skakiga ben men höll huvudet högt. jag hade varit kär i ett år men känslorna kallade och som temperaturerna sjönk under höstens intrång sjönk min känsla för kärleken till dig. Jag var sexton år och redo att släppa taget.

Hösten blev till vinter och mitt självförtroende sjönk, jag föll i djupa gropar och stannade där för länge, jag hittade inte upp och den här tiden var början på nedbrytningen, då jag föll i tusen bitar samtidigt som jag lärde mig så oerhört mycket om mig själv, livet och vad som är verklighetens viktigheter. Jag hade funnit nya vänner och kände att jag hade mer socialkompetens än jag trott och jag hade nog aldrig tidigare bemöts av så många leenden dagligen.

vintern höll i sig alldelles för länge, var alldelles för kall och alldelles för kravfylld. Jag pluggade mig igenom livet. Livet hade mer att erbjuda men den pressen, den ambitionen, den prestationen som jag och allt annat i livet krävde av mig just då tog över allt annat och jag stod ensam på perongen med huvudet fokuserande på en enda sak, min ostoppbara pluggångest.

Så kom den tillslut, den där efterlängade värmen, den där tiden då solen går upp tidigare och ner senare och hur alla man möter spricker upp i ett leende. Vi gick mot ljusare tider, vi gick mot sommarlovet och vi kom närmare en tid av frihet. Min pluggångest höll i sig men mer och mer saker gick att greppa tag om och jag virrade inte omkring lika hårt längre, samtidigt som jag fortfarande stod mittemellan. Jag hade fortfarande ett skadat självförtroende, en ångest och ett hjärta tomt på känslor men jag hade kommit något utav ett steg på vägen. Mitt hjärta var inte förvirrat, det var faktiskt läkt, jag hade tagit mig egenom den tomma tiden av ensamhet då sängen känns läskigt tomt och mobilen ligger helt ljudlöst utan minsta kärleksmeddelande.

så kom sommaren och sommarlovet. värmen och friheten. Jag har aldrig någonsin varit lyckligare än sommarlovet i år, aldrig någonsin kännt mig mer sprallig och aldrig har jag delat någon tid i livet med så fina vänner som jag hade under det här sommarlovet. Jag reste utomlands utan föräldrar för första gången, dansade nätterna i enda och solade tills solen gått ner. Jag var på festival och även där dansade jag hejdlöst och ostoppbar. Jag var positiv till allt, jag var lyckligast i världen och ingenting saknades. Så på toppen av lycka så träffade jag en pojke och mitt hjärta blev varmt igen. Det var ett "kärlek vid första ögonkastet" senario och jag undrade varför just jag förtjande det här, men kanske förtjänade jag det efter det där förbannade första året i gymnasiet.


Så tog sommarlovet slut, precis när det kändes som det hade börjat. Mina tio veckor av frihet kändes som en och jag förstod inte att tiden hade kunnat springa iväg så fort. Jag ville inte börja skolan samtidigt som jag inbillade mig att det skulle bli okej. Jag gick på det där förbannade gymnasiet och bröt ner mig ännu en gång bara på tanken av att "inget jag någonsin kommer göra här kommer vara tillräckligt bra" så jag slutade efter 6 veckor. Då var det hela över. Jag bytte gymnasium dagen innan jag reste ner till den där pojken i Lund som bodde alldelles för långt bort och hade en helg full av tankar. Vi sa hejdå på perongen och skulle inte längre fortsätta ses, vi hade distansen, studier som tog upp vår tid och det som påverkade mest var att vi aldrig hunnit lära känna varandra. Så mitt andra år på gymnasiet blev också den där tiden av tomhet, då jag återigen ska inse att jag inte kommer somna tillsammans med honom eller vakna upp vid hans sida. Men nu har det gått en vecka och jag har nog aldrig kännt mig så säker på att jag är på rätt väg. Jag är tilfreds med min vardag, har inte samma ångest, sover bätte trots tomhet och vet att kärleken kommer en dag. Jag är starkare i mig själv och vet att nu kommer det bara bli bättre.

Men jag står fortfarade där mittemellan men faktiskt så är jag tillfreds med det för tillslut är jag ikapp livet, precis där jag ska vara och vet precis vad jag vill. Det är okej att vara en förrvirrad tonåring. med tanke på hur mycket jag överanalyserar saker och drömmer så klarar jag mig faktiskt hyffsat bra. det har varit en skakig gymnasietid men jag har en ny känsla i kroppen som får mig att känna mig nöjd med mig själv igen.

hej livet, jag är tillbaka igen.