'

jag är förvirrad, vilsen och mitt mellan.

Jag hörde mamma säga att en ung tjej som hade världens ambitioner gick ut vrg med känslan av att hon aldrig kunde göra något tillräckligt bra, av att hon aldrig riktigt skulle lyckas och att det var vrgs "förtjänst".

- jag är den tjejen. tänkte jag och bestämde mig.

jag har fått tillräckligt nu. Det handlar inte om att ge upp, utan det handlar om att försöka få det bättre. Jag var rädd för att misslyckas och inte längre motiverad till att lyckas. Jag visste redan när jag fick uppgifter, satte mig på lektioner, hade uppsatser att skriva och prov att genomföra att "jag kommer inte göra det här tillräckligt bra" för även om det var bra och helt fantastiskt så blev det aldrig noterat som "fan vad bra!". Då var man bara en i mängden, precis lika bra som alla andra fast aldrig lika bra som dem ändå.

Jag slutade räcka upp handen, jag som alltid varit lysande muntligt.
Jag slutade tro på mig själv.
jag slutade plugga med samma ambition samtidigt som jag pluggade som ett djur.

jag knäcktes.

Jag inledde mitt andra år på VRG med tron att "jag klarar av det här" men hur jag tänkte då hade jag ingen aning om för jag var vilsen redan första dagen. känslan av att "det blir okej att börja skolan igen" sögs ur mig så fort vi hälsades välkomna första dagen. Jag ska genomlida två år till på den här sinnesjuka skolan med en press som knäcker varenda cell i min kropp tänkte jag någon vecka in i helvetet. Ska jag krympa ännu mer i tron om mig själv? och det skulle jag inte.

3-4 veckor in hade jag bestämt mig, jag har fått nog nu.
Jag började processen med att byta skola och det verkade som att det skulle gå vägen, sen verkade det som att det skulle gå åt helvete och sen fick jag tillslut plats på två andra skolor.

Är det nu jag byter? är det nu jag ger upp?

ja jag bytte, men jag gav aldrig upp, utan jag gjorde motsatsen. JAG VÅGADE.

Nu har jag gått tre dagar på mitt nya gymnasium, sagt förväl till en pojke jag nästintill blev kär i och jag står fortfarande där mitt emellan.

jag har inte kommit in i min nya vardag där jag måste ta igen det jag missat, läsa ikapp och kämpa minst lika mycket som jag gjorde genom hela ettan. Jag har inte kommit över känslan av att "jag kommer aldrig få vakna upp vid hans sida igen och aldrig få se honom skratta" tillsammans med tusentals andra saker som jag gillade hos den där tjugoåriga pojken som bor flera mil ifrån mig. men tillslut så kommer jag stå där, redo att vara stark igen.

Jag tror det blir bra den här gången, det kanske rentav blir nu som jag känner mig TILLRÄCKLIGT BRA. och det är allt som ska räknas. och tillräckligt bra är just det, tillräckligt.

jag vill må bra nu.