'

Martina ställde sig på balkongen, tog tag i räcket tillsammans med tusen tankar som bombade hennes sinne. det var som allt allt trängde sig på och blev sådär läskigt närvarande på en och samma gång och trots att klockan var nästintill morgon och att hon som i vanliga fall brukar somna så fort hon sluter ögonen stod hon där på balkongen med ögonen ostängbara.
    imorgon skulle allt ta slut, imorgon skulle allt det hon fasat för vara där och när den tanken trängde sig på var det som att trots att hon stod ute i höstluften tog varenda syreatom slut och hon blev tvungen att kämpa efter andan. Imorgon kommer hon säga farväl till Viktor och krama om honom hårt för sista gången.
    Viktor sov som alla andra normala människor gör den här tiden på dygnet men Martina hade kämpat för att fälla ner ögonlocken om och om igen utan resultat.
    När hon hade öppna ögon var den enda hon såg en susande, sovande och fin Viktor som andades tungt på hennes axel. Det gjorde för ont att kolla men hon kunde inte stänga ögonen, för gjorde hon det visste hon att den där dagen var där, den där allra sista dagen.
    Efter att ha kommit ut på balkongen och inbillat sig att luften skulle vara enklare att andas här och kännt hur höstens allt lägre temperatur trängde in i den annars sängvarmahuden insåg hon att jag är här nu. Jag är hos killen som jag fantiserat om de senaste två månaderna och jag är äntligen här nu, men det enda jag kan tänka på är den där eviga väntan igen, de där 4,5,6 veckorna som gör att livet går så fasligt sakta fram tills att man står där på perongen igen.
    hon skulle inte klara av det.
    När hon skakat av sig känslan, gråtit av sig en aning gick hon till det alldeles lagom stora köket som lyxigt nog innehöll en diskmaskin och så konstigt nog saknade en fläkt. Hon öppnade kylskåpet och tog tag i mjölkpaketet och skakade det lite lätt. Det fanns precis ett glas kvar och hon skämdes lite över att hon tagit slut på mjölken som Viktor troligen ville ha i sitt kaffe dagen därpå men drack ändå upp det där glaset utan större svårigheter, något måste hon ju göra för att kunna somna igen. Medan hon drack det där glaset och nästan lite krampaktigt slakade ur de sista dropparna i glaset mot tungspetsen tänkte hon på det där samtalet som de hade haft några timmar tidigare, det som var anledningen till att hon inte hade kunnat sova en blund den här natten.

- grejen är ju att det funkar ju inte egentligen, sa viktor med spänd käke och Martina visste att han hade tagit mod till sig för att ta upp ämnet, det gjorde lika ont ändå.
- Jag vet, det är klart att jag vet, sa Martina och började rätta till ringen som egentligen satt precis där den skulle.
Viktor kollade på henne med sorgsna ögon så trots så mycket ledstämdhet var så svåra att tyda.
- Jag kan inte vänta sex veckor igen, jag kan inte det, det var verkligen sjukt jobbigt och det funkar inte, fortsatte Martina och vågade knappt kolla i dem där sorgsna ögonen.
-Grejen är att jag inte vet om jag kan vänta en vecka, fortsatte Viktor utan att släppa blicken, han såg så stark och sorgsen ut på samma gång och Martina tyckte om att han var modig för att han tagit upp frågan, eftersom dem visste att det var tvunget.
- Kan vi inte sluta tänka på det här nu, kan vi inte ta det imorgon och ha det bra så länge det varar, sa Martina med gråten påträngandes i strupen.
Viktor satte sig närmre Martina, tog tag om henne och kramade henne hårt. Han sa inget mer utan höll bara om henne i sin famn och Martina visste att om dem bara skulle ha fått tiden tillsammans, chansen att lära känna varandra och möjligheten att plinga på varandras dörr när som helst skulle dem inte behövt ha det här samtalet som fick henne att ligga sömnlös hela natten.
    Hela helgen hade verkligheten trängts sig på och både Martina och Viktor var tvungna att fundera över om distansen verkligen var värt det och hur skulle dem kunnat veta efter bara en helg när dem inte ens kände varandra. Så där gick dem och spekulerade båda två, Martina över om Viktor var det hon ville ha och Viktor över om Martina var värd att vänta på. Men någonstans så visste dem båda att den här helgen var början på slutet och Martina visste att hon aldrig hade trott att helgen skulle kännas så tung och kämpig när hon satt där på tåget tillsammans med Tindra och tusen fjärilar i magen som resesällskap.
   det tog inte så lång tid innan Martina förstod att helvete, det är ju nu det går åt helvete.
   Martina gick tillslut tillbaka till Viktors sovrum och såg honom ligga där med ryggen mot dörren och hon såg hans skulderblad genom den där mjuka huden. Hon klädde av sig allt utom trosorna och la sig återigen intill honom, svalde gråten i halsen och tröck in näsan i hans lockiga hår.
   han luktade så himla gott.
   När morgonen trängde sig på hade Martina vaknat alldeles för tidigt, hunnit gå igenom allt hon varit med om under gårdagens kväll och natt och vaknat med tanken att nu är den här "den sista dagen".
  Viktor vaknade inte på flera timmar och i sin otålighet började Martina pussa honom i nacken, på ryggen, på axeln och alla andra ställen så att han eventuellt skulle vakna men det gav ingen effekt. Viktor sov lika tungt som vanligt. Tillslut vaknade han när Martina hade vänt ryggen emot honom och låg och blundade ett tag. Då kröp han intill, tog armen om henne och andades varmt på hennes rygg.
    jisses vad hon skulle sakna honom, den där killen som hon egentligen inte kände särskillt väl.
    Någon timme gick och de pussades allt mera men den där negativa känslan i kroppen av att "det här kommer inte funka" trängde sig på i deras sinnen.
   De gick upp, åt frukost, pluggade i princip hela dagen och dem pussades inte särskillt mycket. Någon gång på eftermiddagen tog dem sig i alla fall utan för huset och gick till mataffären och sedan strosade dem runt i Lund för första gången. Martina blev guidad från torg till torg och tänkte att "om jag bara hade varit två år äldre", för hade hon varit det hade inte deras verklighet sett ut som den gjorde.
   Viktor var 4 år äldre och Martina 4 år yngre vilket inte spelade någon roll, det var bara det att det komplicerade till allt så himla mycket. Martina hade precis inlett sitt andra år på gymnasiet i Stockholm och väntade på den där tiden då man får göra precis vad man känner för medan Viktor hade tagit studenten för 2 år sedan, rest runt i världen innan han bestämt sig för att plugga i Lund i 5 år. 
    - Grejen är ju den att vi inte ens känner varandra, vi har setts två gånger innan och..., sa viktor när de bara hade en kvart kvar innan de var tvungna att gå till Martinas tåg mot Stockholm.
   - det är ingenting, fortsatte Martina och visste att hon var beredd att offra aningen mer an vad Viktor var beredd på.
- Jag har aldrig varit i ett riktigt förhållande och så har vi den här distansen emellan, sa viktor och pillade på täcket.
- man måste känna varandra ut och in och veta precis allt om personen innan man kan ha ett förhållande, man måste ju vara vän med varandras vänner och vara en del av varandras liv, sa Martina även fast det tog emot.
 - ja precis, det borde vara sommar eller något så vi hade tid att lära känna varandra, sa Viktor och Martina visste att det var det som krävdes för att kunna veta om ett distansförållande skulle vara värt det, dem var tvungna att lära känna varandra innan och det hade dem aldrig fått möjlighet till.
  - Ja, eller jag borde egentligen ha varit student och kunnat vara precis vart jag ville när jag ville, sa Martina.
- ja, men ska man säga "hejdå, ha det så bra så kanske vi ses om två år", sa viktor och allt i Martinas mage vred sig ut och in och hon trodde för ett ögonblick att hon skulle kräkas.
- nej, det kan vi inte, då kan jag inte hoppa på det där tåget, sa Martina.
    Dem kramades, kysstes, höll om varandra hårt och visste att dem kanske aldrig skulle ses igen, kanske ses i sommar och kanske ses om två år när Martina tagit studenten eller stöta på varandra någon annan gång under deras liv, men den tiden var inte nu och det sved så obeskrivligt mycket.
    Martina och Viktor ställde sig på perongen och fick vänta i femton alldeles för långa minuter, eftersom tåget var försenat med tio. Det var kämpigt och tillslut kunde Martina inte längre hålla inne tårarna. Hon grät i Viktors famn och när han kollade på henne med den där sorgsna blicken så undrade Martina om hon kände mer än vad han gjorde. Hon kunde fortfarande inte tolka den där blicken.

"jag är så himla glad att jag träffade dig" sa Viktor och Martina visste att han menade det.

    hon var glad att hon träffat honom också, glad att han kommit upp till Stockholm och hälsat på henne och glad att hon åkt ner till Lund trots att allt bara var en fin fantasi som inte funkar egentligen. Men Martina hade gett kärleken en chans och hon var glad över att blivit lite pussad på och fått pussats tillbaka.
   Vi kanske ses i sommar, vi kanske ses om två år och vi kanske ses någon annan gång i livet om det är tänkt så, tänkte Martina och Viktor hade sagt samma i princip samma ord till henne på perongen. Hon klev på det där förbannade tåget som gjorde henne påmind om deras verklighet och som förde henne bort från honom- den potentiella kärleken.

kärleken har inga gränser sägs det, men Martina kunde inte hålla med när hon låg där på nattåget och tvingade sig själv till sömns.