'

Jag var aldrig hon som var smart från grunden. Jag var aldrig hon som kunde läsa snabbast i klassen, aldrig hon som lärde sig att räkna först eller hon som kunde skriva snyggast. Jag var raka motsatsen. Jag var eleven som gick till hjälpläraren i både engelska, svenska och matte. Hon som lärde sig läsa sist och hon som inte riktigt kom in i hela skolsystemet särskilt tidigt. Jag var även hon som med avundsjuka ögon sneglade på alla populära, var ganska ensam då och då och hon som var en ganska trasig liten flicka. Men jag var busig och kul, lekfull och livlig men det är något med låg- och mellanstadiet som ger mig en klump i magen. Det är så synd, att det jag mins mest av den perioden är ensamheten.

Efter dyslexi utredning, stödhjälp och mängder av försök till förbättring besteg jag äntligen det där höga trappsteget. Paletten föll på plats och den sista pusseliten hittades. Helt plötsligt var jag ikapp i skolan, fick bättre vänner och livet blev helt plötsligt en dans på rosor. Högstadiet började bra och fortsatte i en fantastisk utveckling. Här blev jag stjärnelev, hade toppbetyg, mvg på alla kriterier och felfri. Jag var hon som äntligen alltid räckte upp handen, höll på alla svar, fick mvg på alla prov, höll de bästa predovisningarna och hon som alltid fick ständigt beröm. Inte minst hade jag hittat vänner som jag bara hade trott fanns i drömmarna och de gjorde livet så mycket mer lustfyllt.


Sen kom gymnasiet, toppskolan som jag lyckats tagit mig in på. en plats där den där en gång trasiga flickan endast skulle vara ett minne blott. Där jag skulle kunna komma till min fulla potential. Men här fanns konkurransen, pressen, prestationen och kraven på en helt annan nivå en vad jag någonsin kunnat tänkt mig. Här blev man en i mängden och höll man inte tackten fick man möta hårda smällar. På den här platsen brast jag i bitar igen. Jag insåg att det som lett till min framgång i högstadiet var att den kraft man la ner på sina arbeten alltid belönades, hyllades och hissades till skyerna. Där hade man fått motivationen att fortsätta och tron på sig själv. Men under ett år blev min tro till min kapasitet förstörd totalt och jag trodde att inget jag någonsin skulle göra, skulle vara tillräckligt bra. Att jag dessutom hamnade fel i klassen bidrog till att jag inte trivdes särskilt väl, då jag hade stunder då jag kände mig fruktansvärt ensam, visste inte vem jag skulle sätta mig vid eller vem jag skulle prata me på rasten. - men jag tog mig ur allt det där. Jag bytte skola, även fast delar av mig, trots motgångarna, tycker om mycket av det den skolan gav mig. Jag lärde mig ofantligt mycket om mig själv och om livet.

sen började jag i nya skolan, med nytt hopp, nya förväntningar och ny energi. Det gick lysande till en början, så där som det alltid gör vid en nystart. alla blev positivt inställda och jag briljerade faktiskt ett tag. Fick ta igen en del i början men det gick förvånadsvärt enkelt och det var lätt att komma in i det nya systemet. Här kändes det som att de såg min kompetens, min ambition och min motivation och flera lärare fångade upp den och gav mig beröm och hopp, vilket gav mig mycket energi till att fortsätta. men så kom motgångarna igen, ämnen som inte gick särskilt bra och motivationen som urholkades. och nu när slutspörten är här kan jag knappt öppna böckerna utan att vara skoltrött och uppgiven, nu när allt ommer på samma gång. För stunden har jag nog aldrig varit mer förbannad på ett upplägg där jag nu inom 5 skoldagar har 8 arbeten som ska in. Det ä nu betygen ska sättas. Det är nu det är "make it or break it" och när allt kommer på samma gång är det omöjligt att prestera på topp. Nu hamnar alla betygen på det lägre, all slit innan har varit för gäves och alla falska förhoppningar blir blottade. Det fungerar säkert för genier, de som läser saker en gång och sen kan det, men jag är inte sån. Jag har alltid puggat mig till mina betyg, slitit in i det sista och alltid gjort mitt bästa med all min kraft. Så för stunden är jag något obeskrivlit förbannad på skolsystemet igen. Men det enda jag i slutändan kan känna är att jag är lycklig ut i fingertopparna, har världens bästa vänner, känner mig helt till freds med alla delar i mitt liv och är konstant glad. Skolan tynger på mina axlar men utöver det är jag så glad att jag knapt vet vart jag ska ta vägen. och för mig är det värt allt. 

17 dagar till sommarlov och sen ett år kvar. kan. inte. vänta.