min skolgång.
Jag var aldrig hon som var smart från grunden. Jag var aldrig hon som kunde läsa snabbast i klassen, aldrig hon som lärde sig att räkna först eller hon som kunde skriva snyggast. Jag var raka motsatsen. Jag var eleven som gick till hjälpläraren i både engelska, svenska och matte. Hon som lärde sig läsa sist och hon som inte riktigt kom in i hela skolsystemet särskilt tidigt. Jag var även hon som med avundsjuka ögon sneglade på alla populära, var ganska ensam då och då och hon som var en ganska trasig liten flicka. Men jag var busig och kul, lekfull och livlig men det är något med låg- och mellanstadiet som ger mig en klump i magen. Det är så synd, att det jag mins mest av den perioden är ensamheten. 
Efter dyslexi utredning, stödhjälp och mängder av försök till förbättring besteg jag äntligen det där höga trappsteget. Paletten föll på plats och den sista pusseliten hittades. Helt plötsligt var jag ikapp i skolan, fick bättre vänner och livet blev helt plötsligt en dans på rosor. Högstadiet började bra och fortsatte i en fantastisk utveckling. Här blev jag stjärnelev, hade toppbetyg, mvg på alla kriterier och felfri. Jag var hon som äntligen alltid räckte upp handen, höll på alla svar, fick mvg på alla prov, höll de bästa predovisningarna och hon som alltid fick ständigt beröm. Inte minst hade jag hittat vänner som jag bara hade trott fanns i drömmarna och de gjorde livet så mycket mer lustfyllt.
Sen kom gymnasiet, toppskolan som jag lyckats tagit mig in på. en plats där den där en gång trasiga flickan endast skulle vara ett minne blott. Där jag skulle kunna komma till min fulla potential. Men här fanns konkurransen, pressen, prestationen och kraven på en helt annan nivå en vad jag någonsin kunnat tänkt mig. Här blev man en i mängden och höll man inte tackten fick man möta hårda smällar. På den här platsen brast jag i bitar igen. Jag insåg att det som lett till min framgång i högstadiet var att den kraft man la ner på sina arbeten alltid belönades, hyllades och hissades till skyerna. Där hade man fått motivationen att fortsätta och tron på sig själv. Men under ett år blev min tro till min kapasitet förstörd totalt och jag trodde att inget jag någonsin skulle göra, skulle vara tillräckligt bra. Att jag dessutom hamnade fel i klassen bidrog till att jag inte trivdes särskilt väl, då jag hade stunder då jag kände mig fruktansvärt ensam, visste inte vem jag skulle sätta mig vid eller vem jag skulle prata me på rasten. - men jag tog mig ur allt det där. Jag bytte skola, även fast delar av mig, trots motgångarna, tycker om mycket av det den skolan gav mig. Jag lärde mig ofantligt mycket om mig själv och om livet.
sen började jag i nya skolan, med nytt hopp, nya förväntningar och ny energi. Det gick lysande till en början, så där som det alltid gör vid en nystart. alla blev positivt inställda och jag briljerade faktiskt ett tag. Fick ta igen en del i början men det gick förvånadsvärt enkelt och det var lätt att komma in i det nya systemet. Här kändes det som att de såg min kompetens, min ambition och min motivation och flera lärare fångade upp den och gav mig beröm och hopp, vilket gav mig mycket energi till att fortsätta. men så kom motgångarna igen, ämnen som inte gick särskilt bra och motivationen som urholkades. och nu när slutspörten är här kan jag knappt öppna böckerna utan att vara skoltrött och uppgiven, nu när allt ommer på samma gång. För stunden har jag nog aldrig varit mer förbannad på ett upplägg där jag nu inom 5 skoldagar har 8 arbeten som ska in. Det ä nu betygen ska sättas. Det är nu det är "make it or break it" och när allt kommer på samma gång är det omöjligt att prestera på topp. Nu hamnar alla betygen på det lägre, all slit innan har varit för gäves och alla falska förhoppningar blir blottade. Det fungerar säkert för genier, de som läser saker en gång och sen kan det, men jag är inte sån. Jag har alltid puggat mig till mina betyg, slitit in i det sista och alltid gjort mitt bästa med all min kraft. Så för stunden är jag något obeskrivlit förbannad på skolsystemet igen. Men det enda jag i slutändan kan känna är att jag är lycklig ut i fingertopparna, har världens bästa vänner, känner mig helt till freds med alla delar i mitt liv och är konstant glad. Skolan tynger på mina axlar men utöver det är jag så glad att jag knapt vet vart jag ska ta vägen. och för mig är det värt allt.
17 dagar till sommarlov och sen ett år kvar. kan. inte. vänta.
du och jag kompis
myndighetsförklarad.
från i somras
På lördag ska jag och min allra bästa vän ha artonårs fest tillsammans. Jag kan inte bärga mig. Vi har pratat om den här dagen i flera år och helt plötsligt är det bara några dagar kvar. Känns helt overkligt. Det innebär att jag är ganska stor nu, bör ta ansvar och har i princip alla friheter som finns. Känns läskigt men inte minst förbannat kul. Jag minns hur jag tyckte att alla artonåringar var så stora och vuxna men när jag nu är en av dem kan jag inte längre tycka att man är vuxen vid arton, långt ifrån. Jag har nog faktiskt aldrig tidigare spenderat lika mycket tid i mammas knä, pratat bebisspråk i samma utsträckning och aldrig haft lika stor njutning av bajshumor. Jag skulle hellre kallas ett moget barn än vuxen. Det där med att kallas vuxen kan jag strunta i för evigt, till och med i graven.
+++
fyverkerierna sköts upp i skyn, kyssar delades ut, löften gavs och skratt strudlade. det var den kallaste dagen på året och många tjejer frös i sina alldeles för tunna strumpbyxor medan andra värmde sig i pojkars famnar. champagnen flödade och ciggarer tändes för att hedra tiden som passerat och tiden som var till att komma. skratt blandades med tårar över funna eller förlorade nyårskyssar. misstag gjordes och beslut fattades. allting var som traditionen lyder med överflöd i alla dess former och jag insåg att trotts att mina vänner var precis intill mig och även om året som just tagit slut var det bästa i hela mitt liv så kunde jag inte hjälpa att jag kände mig så himla tom precis när klockan slog tolv. det enda jag såg framför mig var dig. alldeles för långt borta, alldeles för omöjlig att få och alldeles för bra för att släppa. men ska ska släppa dig, jag kan bara inte riktigt än.
självmord
source: weheartit
hon vaknade en tidig morgon i september och det hade äntligen börjat blivit mörkare vid morgonkvisten. hennes svarta platta hår låg fastklistrat på hennes kallsvettiga panna och hon kollade sig omkring i rummet. Det svarta håret låg för hennes ögon och hon skymtade bara delar av det stökiga rummet när hon kollade sig omkring. Hon var alldeles för kraftlös för att stryka bort håret från sina ögon så hon stängde dem åter igen. tillslut började solen envisas med att lysa genom persiennen och hon insåg att hon ännu en gång prioriterat sängen och ensamheten framför att ta sig till skolan. ensamheten var inte lika påtaglig när man var medveten om att man befann sig helt utan människor runt om sig än när man var omringad av dem, men fortfarande kände sig lika tom och obetydlig. hon låg kvar i sängen tills hon hörde att hennes mamma stängde ytterdörren och hon hade huset för sig själv. i badrummet tog hon en kalldusch som piskade henne i ansiktet, rakade benen tills det blödde och skar sig på den nedre delen av den högra vaden samtidigt som det smakade salt i munnen av hennes tårar som blandat sig med det iskalla, betydelselösa och skärande vattnet. Hon kollade på sin kropp i badrumspegeln och såg blodet strömma ner över hela hennes fot. lika kraftlös som tidigare och lika hopplöst struntade hon i att torka bort blodet, det fanns ingen anledning att försöka stoppa blödningen som hon själv orsakat. Hennes kropp var mager och hon drog med handen över de vassa höftbenen, kände på sina vårtor till bröst och smakade på blodet som hamnat på kakelgolvet. Blodet smakade som järn och hade mycket mer karaktär och styrka än vad som fanns innanför den rangliga kroppen. hon tog fram pennor och penslar och satte sig på badrumsgolvet. hon målade ett självporträtt av sitt egna blod och skrev två rader på golvet av det resterande blodet. Sedan frågade hon sig själv vad som innebär med att sakna, eftersom hon aldrig saknat något, eftersom hon aldrig någonsin kännt.
förtrollad värld
Jag tar mig framåt utan att gå, utan att pulsa i snö och utan att tänka. Jag tar mig framåt på roterande hjul som knastrar mot kullerstensgatorna i gamla stan. vinden smeker i min nacke och blåser in under min prickiga klänning som jag funnit i min mammas gömmor från 80-talet. mina lungor fylls med samma luft och vind som omfamnar min lättklädda kropp. vid gatans slut ser jag era cyklar, era picknickkorgar och era flaskor fyllda med flädersaft. Ni ler och vinden virvlar i era solblekta hår. Vi cyklar tillsammans och sträcker ut armarna och litar på hjulens ballans, blundar och låter cykeln styra. vid kullerstensgatornas slut går vi av cyklarna, vandrar på klipporna och drar fingrarna i gräset. Vi skrattar och dricker upp flädersaften samtidigt som vi glädjs åt solnedgångens sista strålar. För mig är studen min högsta önskan, min lycka och ni är mina finaste. Det är en förtollad eftermiddag och jag delar den med de bästa av vänner.
isblocken smälter och jag ser hur de sakta försvinner i stockholms hamn från mitt fönster. Jag går ut på min balkong och andas in den friska luften som lindar om min smala strupe. det är varmt utomhus och fåglarna sjunger i takt medan videungen slår ut på träden. En fågel sätter sig på mitt balkongräcke och kollar på mig med huvudet på sne. Kanske såg jag ensam ut, när jag stod där och njöt av vårens första tecken ensam på min balkong, löjligt lyckling i min ensamhet. Jag la huvudet i samma vinkel och sa till fågeln att han var en fin liten vän och att jag inte var det minsta ensam. jag inbillade mig själv att jag var förälskad, så mycket pirrade det i kroppen när den värmdes av de efterlängtade vårtecknen.
Där vid gatans slut står du, med dina runda solglasögon och busiga lockiga hår. Du ler mot mig och jag ser ditt perfekta leende, de där raka tänderna, så varsamt placerade, de visar sig när du ser mig svänga runt husknuten. Jag trippar fram på tå och stoppar nervöst ner händerna i fickorna, jag blir så nervös när jag ser dig, jag kan inte hålla händerna i styr. Du är så vacker i dina slitna jeansshorts och ditt slappa linne. Jag har berömt dig för det linnet, kanske var det därför du hade på dig det just idag. Du kramar om mig varsamt och kysser mig i pannan. Det var första gången dina läppar berörde min kropp. Jag rodnar och lägger huvudet i din nacke. Jag andas genom näsan för att inte gå miste om din mysiga, inbjudande doft. Jag drar handen längs din arm och för första gången tar vi tag i varandras händer och håller handen längs med de bekanta gatorna, som vi aldrig tidigare vandrat tillsammans på.
några önskningar jag har just nu.
