'

från i somras

På lördag ska jag och min allra bästa vän ha artonårs fest tillsammans. Jag kan inte bärga mig. Vi har pratat om den här dagen i flera år och helt plötsligt är det bara några dagar kvar. Känns helt overkligt. Det innebär att jag är ganska stor nu, bör ta ansvar och har i princip alla friheter som finns. Känns läskigt men inte minst förbannat kul. Jag minns hur jag tyckte att alla artonåringar var så stora och vuxna men när jag nu är en av dem kan jag inte längre tycka att man är vuxen vid arton, långt ifrån. Jag har nog faktiskt aldrig tidigare spenderat lika mycket tid i mammas knä, pratat bebisspråk i samma utsträckning och aldrig haft lika stor njutning av bajshumor. Jag skulle hellre kallas ett moget barn än vuxen. Det där med att kallas vuxen kan jag strunta i för evigt, till och med i graven.