'

source: weheartit

hon vaknade en tidig morgon i september och det hade äntligen börjat blivit mörkare vid morgonkvisten. hennes svarta platta hår låg fastklistrat på hennes kallsvettiga panna och hon kollade sig omkring i rummet. Det svarta håret låg för hennes ögon och hon skymtade bara delar av det stökiga rummet när hon kollade sig omkring. Hon var alldeles för kraftlös för att stryka bort håret från sina ögon så hon stängde dem åter igen. tillslut började solen envisas med att lysa genom persiennen och hon insåg att hon ännu en gång prioriterat sängen och ensamheten framför att ta sig till skolan. ensamheten var inte lika påtaglig när man var medveten om att man befann sig helt utan människor runt om sig än när man var omringad av dem, men fortfarande kände sig lika tom och obetydlig. hon låg kvar i sängen tills hon hörde att hennes mamma stängde ytterdörren och hon hade huset för sig själv. i badrummet tog hon en kalldusch som piskade henne i ansiktet, rakade benen tills det blödde och skar sig på den nedre delen av den högra vaden samtidigt som det smakade salt i munnen av hennes tårar som blandat sig med det iskalla, betydelselösa och skärande vattnet. Hon kollade på sin kropp i badrumspegeln och såg blodet strömma ner över hela hennes fot. lika kraftlös som tidigare och lika hopplöst struntade hon i att torka bort blodet, det fanns ingen anledning att försöka stoppa blödningen som hon själv orsakat. Hennes kropp var mager och hon drog med handen över de vassa höftbenen, kände på sina vårtor till bröst och smakade på blodet som hamnat på kakelgolvet. Blodet smakade som järn och hade mycket mer karaktär och styrka än vad som fanns innanför den rangliga kroppen. hon tog fram pennor och penslar och satte sig på badrumsgolvet. hon målade ett självporträtt av sitt egna blod och skrev två rader på golvet av det resterande blodet. Sedan frågade hon sig själv vad som innebär med att sakna, eftersom hon aldrig saknat något, eftersom hon aldrig någonsin kännt.